Nått en punkt där jag inte kan vara tyst längre, när mitt
lilla falska leende är för jobbig och klistra på varje dag..
Älskar mina underbara vänner och min familj även om jag aldrig
visar de..
Sanningen är att de gör för ont.. Denna avunsjuka och ilska
att jag aldrig kommer få va lika lycklig över livet som ni..
Ni har alltid nått bra och berätta och jag får tänka mer än
jag orkar för komma på nått bra själv.
Fast de finns inget, det är totalt tomt..
Allt jag vill är att nånsin lyckas med nånting utan att det
blir fel.. Klarar ingenting alls längre.. Många säger att det
alltid kommer en dag när tårarna är slut.. Men mina fortsätter,
varenda natt varenda dag.. Finns inget stopp..
Jag vill bara bli älskad och accepterad för den jag är.. Jag
önskar att jag slapp känna mej så ensam.. Även om man står i ett
rum fullt med folk är jag ensam.. Ingen vet vad jag tänker, känner.
Jag önskar mej en fast punkt i livet.. Nån och dela mitt liv me..
Ett jobb jag klarar av.. Ett hem jag känner mej hemma i.... En plats som passar min älskade katter.. Och
framför allt kunna glädjas med och åt andra som faktiskt lyckas med
saker och ting..
Varenda natt önskar jag bara att jag fick somna in och inte vakna mer.
Men ändå vaknar jag med samma ångest samma ilska samma tårar samma jävla värk i kroppen och i själen..
Tiden går men inget ändras förutom att min styrka håller på och tar slut.. Blir bara tröttare och tröttare för varje dag.. Idag vill jag
inte ens äta.. Mat brukar va en tröst men inte ens det funkar längre..
Jag skriver detta med förhoppning att nån dag kanske ni förstår varför jag inte orkar vara med längre.. Har ingen energi kvar..
Älskar er allihop.. Hoppas ni vet vilka ni är!
