Bara för att jag inte alltid förstår vad ni pratar om , betyder inte att jag är dum i huvet..

Bara för att jag inte alltid förstår era skämt , betyder inte att jag är humorbefriad..

Bara för att jag inte visar känslor på samma sätt som ni , betyder inte att jag är känslokall..

Bara för att jag inte uppskattar konstant social kontakt , betyder inte att jag alltid vill va ensam.

Bara för att jag inte har samma energi och orkar lika mycke som ni , betyder inte att jag är lat..

Bara för att vi tänker olika behöver det inte betyda att vi inte pratar om samma sak..

Jag är bara annorlunda men inte unik, jag har har själv ingen koll på hur jag själv fungerar än..

skriver bara en liten notis till er som ständigt ska yttra er och tro ni vet allt.. Energi tjuvar vill jag kalla er, blir bara tröttare av allt tjat.. Att jag sen är deprimerad gör inte saken lättare...

Ta reda på lite fakta nästa gång om ni nu verkligen vill kalla er vän , familj eller vad fan ni tror ni är.. Tack på förhand

Har asperger syndrom, ett handikapp som inte syns utåt.. börjar bli trött på o ständigt försvara mej.. Tänker sluta med det nu.. Så hör ni inget från mej kan ni fundera på vad ni sagt..

Ska dock försöka o skriva mer i bloggen så för dem som absolut vill veta mer om mej så läs på o kommentera gärna.. gammal blogg finns säkert massa deprimerande o läsa.. Men jag ska försöka o bara skriva positiva saker hädanefter :) duger de inte så hitta en annan blogg

ByeBye

Ännu ett försök att skriva...

Ska ta upp mitt bloggande igen en stund...

Mest för att de bara är förbannat skönt o skriva av sej lite..

Men just nu dags för sängen inlägg kommer imorgon :)

Ni tror ni känner mej..

Nått en punkt där jag inte kan vara tyst längre, när mitt

lilla falska leende är för jobbig och klistra på varje dag..

Älskar mina underbara vänner och min familj även om jag aldrig

visar de..

Sanningen är att de gör för ont.. Denna avunsjuka och ilska

att jag aldrig kommer få va lika lycklig över livet som ni..

Ni har alltid nått bra och berätta och jag får tänka mer än

jag orkar för komma på nått bra själv.

Fast de finns inget, det är totalt tomt..

Allt jag vill är att nånsin lyckas med nånting utan att det

blir fel.. Klarar ingenting alls längre.. Många säger att det

alltid kommer en dag när tårarna är slut.. Men mina fortsätter,

varenda natt varenda dag.. Finns inget stopp..

Jag vill bara bli älskad och accepterad för den jag är.. Jag

önskar att jag slapp känna mej så ensam.. Även om man står i ett

rum fullt med folk är jag ensam.. Ingen vet vad jag tänker, känner.

Jag önskar mej en fast punkt i livet.. Nån och dela mitt liv me..

Ett jobb jag klarar av.. Ett hem jag känner mej hemma i.... En plats som passar min älskade katter.. Och

framför allt kunna glädjas med och åt andra som faktiskt lyckas med

saker och ting..

Varenda natt önskar jag bara att jag fick somna in och inte vakna mer.

Men ändå vaknar jag med samma ångest samma ilska samma tårar samma jävla värk i kroppen och i själen..

Tiden går men inget ändras förutom att min styrka håller på och tar slut.. Blir bara tröttare och tröttare för varje dag.. Idag vill jag

inte ens äta.. Mat brukar va en tröst men inte ens det funkar längre..

Jag skriver detta med förhoppning att nån dag kanske ni förstår varför jag inte orkar vara med längre.. Har ingen energi kvar..

Älskar er allihop.. Hoppas ni vet vilka ni är!